Uppl05Moromorter
Östervåla
Läs mer om vår släktresa via följande länkar
Österfärnebo
Gysinge
Orterna vi besökte på vår släktresa till Uppland och Gästrikland 2 och 3 november 2005
I släktens spår.
Östervåla har en 200-årig snickartradition. Här har fattiga bönder alltid drygat ut knappa inkomster med träarbeten. I slutet av 1700-talet var det fattigdom, nödår och nedsupet här. En fanjunkaren Johan Sundelin på årligt soldatmöte på Salbohed, Salbergs Compani, Westmanlands regemente, hörde där om ide’n med stolsnickeri för att försörja sig. Sundelin tog affärsidén med sig hem och började tillverka stolar och bord. Snart stod det en hyvelbänk och en huggkubbe i nästan varje stuga. Dessa stolar for sedan bönderna till Gävle, Uppsala, Stockholm, till och med Ryssland och sålde. 1870-talet var den mest produktiva perioden i Stolriket Östervåla. Då fanns det över 300 stolsnickare utöver 100 bönder med snickeri som binäring. 1875 tillverkades 48 000 stolar…
Österfärnebo är en gammal jordbruksbygd med lämningar från stenåldern, t ex Hamre gravfält med ca 200 gravar. I en av byarna, Koversta Gammelby, finns bebyggelse från 1700-talet bevarad. Byn ägde fäbodar och skog vid Gysingeforsarna, där Gysinge Bruk anlades 1668. Som dåtidens företagsstöd erhöll brukets ägare skatterätten på hemmanen i Koversta, mot det att bruket skulle utrusta fem dragoner vid “Livregementet till häst”. 1759 förändrades Koverstaböndernas situation dramatiskt, de förlorade äganderätten till gårdarna som deras släkten innehaft sedan urminnes tider. Hemmanen lades under Gysinge Bruk. Bönderna miste sina rättigheter och blev 1826 uppsagda från sina fäderneärvda gårdar. Somliga flyttade frivilligt, men en del vägrade och blev till slut vräkta. Många av bönderna var även knutna till bruket via kontrakt om leveranser vilka inte alltid var framförhandlade så att de var särskilt fördelatkiga för bönderna. Denna motsättning mellan Österfärnebo och Gysinge lever kvar än i dag. Är man född i Österfärnebo kan man inte tänka sig att bo i Gysinge och tvärt om – en kamp om vilket som är huvudort pågår ständigt…
Gysinge Bruk grundades 1668 och de första bruksherrarna var Peder Swensson Printz och Anders Larsson Höök. Då fanns några kvarnar och betesmarker
vid Gysingeforsarna, platsen där ett av Sveriges största järnbruk växte fram under 250 år. Det började med gevärsfaktori och krigsmateriel, men till största delen producerades stångjärn som blev känt över hela Europa. Bruksgatan med sina rader av smedsbostäder anlades redan på 1700-talet. 1820 köptes bruket av köpmannen Michael Benedicks, vars släkt därefter drev och satte sin prägel på bruket. Vid masugnen och smedjan arbetade männen dag som natt. Man arbetade i 6 timmars pass och var sedan ledig i 6 timmar. Då gick man dock ej hem utan sov i ett hus borta vid smedjan för att vara ordentligt utvilad till nästa pass. Malmen smältes till järn och slagg i masugnen och i smedjan blev tackjärnet till smidbart järn eller till färdiga produkter. Det var en tung, smutsig och farlig miljö. Kvar idag finns endast ruinerna av en masugn. I brukslängorna fanns trygghet och en säkrad vardagshushållning. Kvinnor och barn fanns för det mesta hemma men gjorde även dagsverken åt bruket. Kvinnorna skötte hela övriga hushållet, med barnen, täppan och djuren. Och ordnande så att barnen sprang upp till smedjan med mat till sin pappa. Männen kom hem till brukslängorna på sin ledighet från lördag middag till söndag middag. På söndagarna skulle alla gå i kyrkan. Gudstjänsterna, som var obligatoriska. lyssnade man till stående. De höll på i tre timmar och hölls mest på latin……. På herrgården fanns exklusiva importvaror, moderna möbler och ett överdåd av inventarier. Handelskontakter med utlandet gav impulser till nya tekniska och ekonomiska projekt. På sommaren nådde ljudet från fester och glam den korta biten ner till bruksgatan där smedsdöttrarna gick och mockade för kvällen. Så nära, och samtidigt så oändligt långt borta. År 1900 skrevs världshistoria då man var först i världen med att framställa stål på elektrisk väg och gjorde sig mindre beroende av kol! Men en annan tid kom, masugnen tystnade och järnbruket lades ned i början av 1900-talet. Gysinge Bruk ägs idag av Sandvikens kommun som fyllt byggnaderna med verksamheter.