Uppl05Merombrukslivet
Läs mer om vår släktresa via följande länkar
Livet på bruket
I släktens spår.
Järnbruken växte under perioden 1580-1880 till små samhällen där det var den respekterade brukspatronens ord som var lag. Från 1860- till 1880-talen blev den tekniska utvecklingen för dyrbar för många mindre bruk som då lades ned. Det var få bruk som överlevde, men de som gjorde det växte till större industrier, järnverk.
Järnbruket bestod egentligen av tre delar; herrgården med sitt förfinade liv, brukslängorna där arbetarna bodde i trånga bostäder och till slut själva hyttan och smedjan.
På bruket visste alla sin plats och det fanns sällan utrymme för vila. Det var järnet som var det viktiga och runt det snurrade hela arbtet, både på bruket och hemma. Det förfinade herrgårdslivet och arbetarfamiljens slit för överlevnad fanns sida vid sida. Trots det hårda slitet var det oftast bättre att på bo på bruket än utanför. På bruket hade man lite bättre lön, barnen kunde få gå i skola, sjukvård och pension ingick också i brukets trygghet. Runt arbetsplatsen, det stora järnverket, byggdes arbetarbostäder. Beträffande rummens fördelning så hafva förmännen 2 rum och kök, 1 rum och kök samt vindskammare eller 1 rum och kök. Arbetarna hafva ett rum och kök, när mannen avancerat till en framskjuten ställning eller när det finns 4 barn och deröfver; mindre familjer eller arbetare af lägre grader hafva 1 rum med spis. Två ungkarlar får ofta dela vindsrum.
När bruket övergick till att bli en industri, ett järnverk, försvann också många av de naturaförmåner som en brukssmed haft. Nu fick arbetaren istället en lön, som skulle räcka till mat och kläder. Tidigare hade uttagen av mat från bruksmagasinet dragits från lönen. Många gånger blev det inget kvar till en kontantlön. Ett potatisland och en grisstia, ville arbetaren på verket ändå ha. Lite egen mat var tryggt. Grisen sågs som en “spargris” den förädlade matrester från hushållet till kött. På bruket tävlade man om vilken som fick största grisen.
I bruksamhället var det vanligt att brukspatronen ordnade med undervisning för brukets barn. Under mitten av 1800-talet gick barnen sällan mer än tre år i skolan. Sedan ansågs de gamla nog att ta något lättare arbete vid bruket eller ta tjänst som piga. Folkskolans viktigaste ämnen var modersmålet och kristendomen. En genomsnittlig klass hade under 1880-talet 54 stycken elever. Det krävdes en hård disciplin för att hålla ordning. Rotting och ris användes flitigt i de stora klasserna. Frånvaron var hög i skolan. Frånvaro på grund av “hinder” kunde vara att man tvingades vara hemma och passa småsyskon. Orsakerna kunde också vara sjukdom, skolk men också brist på kläder och skor. Genom fattigvården kunde många fattiga skolbarn få skor om fröken skrev ett intyg.
Männen arbetade mycket och den lilla fritid som bjöds, tillbringades ofta utanför hemmet. Vedboden tillhörde också mannens värld. Kvinnornas uppgift var tjänandet. Sammanhållningen mellan kvinnorna var i allmänhet god på bruket. Sönerna i familjen började i allmänhet tidigt att hjälpa till vid järnverket. De förväntades följa i fädernas spår. År 1881 kom en lagstiftning som förbjöd barnarbete. Järnbruk och trävaruindustri befriades från att följa bestämmelsen. Järnbruken fortsatte att använda sig av barnarbetare fram till 1912. Då gällde åldersgränsen 12 år även för järnbruk. Flickorna hade en lika förutbestämd framtid. De uppfostrade till att bli en god hustru. De fick hjälpa till i hemmet, men kunde också ta tjänst som piga eller barnflicka, ofta hos brukets tjänstemän, eller få städjobb. Barndomen blev kort för arbetarbarnen. Arbete ansågs fostrande. Bruksledningen menade att sysslolöshet var farligt för den arbetande klassen.
Källor informationen kommer från diverse olika källor på internet, samt från de människor vi mötte på resan.